Red som sagt ut Curt till hans nya hem idag. På vägen hittade vi massa pinnar,däck,bänkar,träd och annat kul att skutta över. Vilket uppskattades mycket.

Sen när vi kom fram så red jag honom lite på banan. Vilket gick bättre än förväntat faktiskt. Nu skall man veta att precis mitt emot hagen så går det fullt med kor, eller tjurar tror jag väl att det är egentligen, och ja Curts värsta fara är kor.

Så det blev inte så mycket ridning utan mest försöka få honom att gå fram till den långsidan där korna står. Och sen ligger Castros hage precis vid ridbanan, så när Curt höll på att bråka så fick han också fnatt och sprang runt som en galning. haha





sen efter detta lilla äventyr så red jag Castro på banan, han skötte sig väldigt bra idag och var väldigt avslappnad. De senaste två gångerna jag ridit honom på banan/ridhuset så har han bråkat endel i galoppen, men alltid blivit fin på slutet iaf. Men idag skötte han sig hela passet.

Jag har även kommit på att jag nog inte skall rida honom mer framåt  när han börjar bråka som alla har sagt att jag skall göra. De tror att han vill mer fram och därför bråkar han, men jag har märkt nu att om jag kortar honom ännu mer och rider ihop honom på små volter så går anfallet över och han blir tillslut normal igen, medans om man rider honom mer fram så blir han bara stressad och sen får man inte tillbaka honom ett dugg resten av det ridpasset.

För de dagarna/perioderna som han är normala Castro så går han i väldigt kort och lugnt tempo självmant, och då måste det väl menas med att han vill gå så, eller?

Genom alla år som jag har haft Castro så har folk klagat på att jag rider honom så himla långsamt, och han blir enbart stark pga att jag håller i honom för mycket. Men jag har alltid kännt själv att jag inte kan släppa iväg honom för då kommer det aldrig ta stop.

Och när man sagt det så har de tyckt att man skall rida ännu fortare för att komma över gränsen och då backar han av självmant till hindren.

Men det dom inte vet är att Castro backar inte av när han ser ett hinder, hur högt det än är så backar han inte av något, han har ett sånt fruktansvärt bra självförtroende på höjder. Utan det enda som händer är att han släpper ryggen helt och får ett himla dåligt och obehagligt språng.

När vi var i Ljungby förra året så var hans förra ägare Maria Sjögren där ( hon tävlade upp till 1,50m med plac) och hon sa att han skulle ridas långsamt mot hindren för annars får man aldrig tillbaka honom, så där fick jag en liten bekräftelse på att jag har tänkt rätt hela tiden.

Och jag kanske skall lägga till att Castro har inga problem med att komma upp i luften och över hindren fast man kommer med väldigt lite fart, om man bara jobbar in bakbenen så tar han allt utan problem. ;)

oj vad långt det vart nu kände jag, men jag var tvungen att skriva av mig lite bara. :)



Mamma red stina i "skogen" medans jag red Castro.